Ett brev till en saknad vän.

Ett brev till en saknad vän.

Tänk vad åren går min vän, så många år sedan vi sist sågs. Sista gången låg Oskar i min mage, stor som ett litet risgryn bara. Du var den första som fick veta om detta nya liv, han som skulle bli min förstfödde och tänk vad glad du blev. Du kunde inte prata om annat, stoltheten lyste i dina ögon. Allt du skulle lära mitt lilla barn, ni skulle leka och busa dagarna långa. Du ville självklart vara med på förlossningen. Det kändes så tryggt att veta att du skulle finnas vid min sida.

Vi lärde känna varandra i sandlådan, du och jag. Följts åt genom livet, genom tonåren och kärleksbekymmer. Dig kunde jag alltid ringa, du fanns alltid där för mig. Du strålade som den vackraste sommardagen. Du levde livet fullt ut, tog tillvara på varje ögonblick.

Så kom en söndag i slutet av april, telefonen ringde och rösten som sade att du inte fanns mera, att ditt liv plötsligt tagit slut. Ett ögonblick och så var du borta. Hela rummet jag befann mig i började snurra och jag fick svårt att andas. Jag förstod inte, allt bara fortsatte att snurra.

Nu var jag ensam kvar, med det nya livet inom mig, sorgen bar jag för oss båda. Ensamheten och ångesten var som en dimma runt omkring mig, dygnet runt. Det gjorde så fruktansvärt ont i hela min kropp och själ, vi skulle alltid finnas där för varandra och nu hade du lämnat mig ensam kvar.

Ett av mina starkaste minnen av den tiden är då du låg i din vita kista med dina allra vackraste kläder. Dina händer knäppta över ditt bröst.  Det var ögonblicket jag skulle säga hej då till dig. Jag strök dig sakta över kinden och viskade något i ditt öra. Det såg precis ut som att du sov, om jag lyssnade riktigt noga kunde jag höra dina andetag. Men du var kall och blek och dina naglar var blåa. Från och med nu skulle våra vägar i livet skiljas åt.

Det fanns ett liv innan din död och ett liv efter. Ett liv innan där vi trodde att vi var odödliga och livet efter där endast jag är kvar utav oss två, vi som alltid skulle hålla ihop.

Så kom natten till den första advent och ett nytt liv ville födas, jag kände en varm hand på min axel och en stark närvaro i rummet, jag visste att du inte skulle kunna hålla dig borta då jag skulle föda mitt första barn. Sorgen är stor att du och mina barn aldrig hann få träffas, dom skulle ha älskat dig fullt ut.

Jag undrar hur ditt liv hade sett ut idag, om du hade fått fortsätta leva. Hade du fått egna barn? Hade vi fortfarande funnits där för varandra? Jag tänker ofta på allt du aldrig hann få uppleva, ditt liv hade bara börjat innan det tog slut. Till våren är det 16 år sedan du lämnade oss kvar, men mina varma minnen av dig är fortfarande starka och jag är tacksam för den stund på jorden som vi fick tillsammans.

IMG 4424 - Ett brev till en saknad vän.

pinit fg en rect red 28 - Ett brev till en saknad vän.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *